bärgningsbil
Det kom sig så att jag fick punktering häromveckan. Så enkelt det var att ringa bilbärgaren, så enkelt att bli drygt 3000kr fattigare ett par timmar senare. Jourtid gör sådant med räkningar. Surt sa räven. Precis där kunde själva historien tagit slut, inget svårare, konstigare eller roligare än att bära surdegen med att en liten spik i däcket kan beröva en lite vardagsglädje en solig onsdagseftermiddag.

Men så hände något. I bilen på väg till gummiverkstaden,i samtalet med bärgaren, vi kan kalla honom Tomas, så fick jag syn på och blev berikad med ytterligare en berättelse om lärande som fick de kronorna jag lagt ut att svida lite mindre.

Tomas, en man i senare delen av de fyrtio frågade efter en stunds kallprat vad jag sysslade med till vardags. Som vanligt håller man i sig lite när man säger att man arbetar med skola och utbildning. Tyvärr har jag som rektor tidigare fått erfara några gånger för mycket att det ibland var som att vrida på en kran, där allt plötsligt forsade fram av missnöje, synpunkter, åsikter om hur dålig skolan är, hur man blivit bemött etc.

Men inte nu. Det första Tomas sa var ” tänk, på den skola där vi haft vår dotter i nio år nu har vi haft en suverän rektor. Hon har verkligen sett till att hon fått allt det extra stöd hon behövt. Det är snarare alla andra runtomkring som har haft svårt att leverera”.
Det visar sig att Tomas dotter kämpar med sina funktionsnedsättningar- dubbla NPFdiagnoser och är i stort behov av stöd för att överhuvudtaget klara av att ta sig till skolan. Så kommer beröm för en rektors insatser i sammanhanget! Bara det var ju i sig så annorlunda och ovant att få höra. Absolut inte vardagsmat. Kul att höra bara det!

Vi pratar förstås om det en stund. Vad det inneburit för uppoffringar, för kamp och var de står nu idag. Om motivationens betydelse, om vad skolan kan göra och vad man som förälder kan göra. Sedan börjar Tomas berätta om sin egen skolgång.

”Jag var ju själv lite stökig och rörig. Fick en sådan där stödperson. Har läs och skrivsvårigheter” sa han. Men, du vet, jag sökte och kom in på bilmekanikerprogrammet. Det var egentligen lite kul – när jag kom dit och börja så visade det ju sig ganska snart att jag redan kunde det mesta. Jag hade ju mekat hemma med alla olika typer av motorer så det var inte så mycket mer att göra än att bara göra av de där två åren”.

Efter ett par år i arbetslivet så kom Tomas på att bilplåtslageri kunde vara bra att specialisera sig på. Sagt och gjort: Tomas anmälde sig till en utbildning. Men, än en gång, i stort sett samma visa även där – knackat plåt hade han ju gjort förut..”Jag kunde redan det mesta- fick betyget på förhand av läraren”
Tomas berättar vidare ”Sen blev det så att jag började köra lastbil. Turerna gick på Europa; mest Spanien och Portugal”. Jag kunde inte ord engelska. Men jag visste ju vart jag skulle. Vad som skulle göras. Så det löste sig. Fem år blev det till slut och jag lärde mig engelskan efterhand”.

Jag lyssnar. Funderar. Blir ödmjuk över vilket lärande jag hör om; hur det gestaltat sig under Tomas liv- hur han tagit sig fram. Vill ställa många fler frågor men hinner tyvärr inte då vi nu är framme vid verkstan.
Jag bär med mig många tankar och bilder från vårt samtal så här dagarna efteråt. Mycket mer skulle kunna berättas. För mig träder framförallt en bild fram klarare än andra: att bärga hem sig själv, att ta sig fram för egen räkning, att lösa livet och dess utmaningar är något Tomas lärt sig är det viktigaste man kan göra.

Vi talar ganska ofta om vikten av entreprenöriella lärandet, det livslånga lärandet eller att lära för livet, inte för saken, delen eller projektet, i min bransch. Hur svårt det kan vara att få eleverna att förstå betydelsen av det. Att det kan vara en avgörande del för deras framtid att lära sig att ta sig fram och ta sig för.

För mig så personifierar Tomas just detta. Han gör det varje dag och valde att dela med sig av det.

Så, stort tack igen Tomas för både lärorikt samtal och proffsig bärgning!
Räkna med ett samtal från mig nästa gång jag får punktering :)

Transistorradio
En dröm kan som bekant innehålla många olika fenomen, vinklingar och spår. Ofta är väl sömnens dröm en salig blandning av teman, känslor, situationer, och upplevelser. Inte heller behöver drömmen följa en berättelses logik, det fungerar ändå just pga av drömmen är en dröm och inte verklighet.

Inte allt för sällan får jag samma upplevelse, samma känsla av att jag befinner mig i en dagdröm; med tvära kast mellan olika teman, spår och situationer och iaf en för mig svårförståelig logik när man försöker följa debatter, inspel och förslag och ideér i skoldebatten.

Jag tänker då på den mångfald av lösningar på skolans problem som debatteras och förordas specifika lösningar på. Det är allt ifrån dessa ständiga politiska utspel i sakfrågor; ofta i gammelmedias dagspress som snart kommer lika frekvent som månadskiften – jag tänker då bla på läxors omfattning och innehåll, sommarlovets längd, skolavslutningars konfessionella inslag, mobiltelefoners vara eller vara i klassrummet etc till därpå uppföljande debatter av dessa frågor i sociala forum som twitter, facebook, på bloggar eller andra forum. Men även tex nyanlända elevers undervisning, IKT:s möjligheter och hinder, frågor som rör elevers inflytande och delaktighet etc som debatteras pedagoger emellan. Pedagoger har ofta förståeligt nog mer vardagsnära aktuella områden i fokus i debatten men inte desto mindre är det oftast sakfrågor eller metoder som ligger i fokus.

Förstå mig rätt – det är verkligen av godo i många fall att debatten är bred; att många frågor lyfts fram, att enskilda och särskilda problem adresseras och metoder samt lösningar söks för dessa. Det är ju verkligen inget problem i sig att debatter förs och att olika aspekter och nyanser på ett bekymmer, ett problem tas upp och att metoder utvecklas.

Men något gnager ändå här. För min del så önskar jag att vi kunde nå längre än så. Debatter förs, åsikter förs fram, positioner etableras, metoder och lösningar rekommenderas etc. Men sen då? Vi kan i många fall konstatera att 1) vi tycker helt lika som ett antal andra som deltagit i debatten eller 2) vi tycker något mer lika än innan debatten men fortsatt olika men oftast blir resultatet av debatten inte annat än ett konstaterande av 3) att vi tycker olika- och så är det. Någon annan får lösa det (läs eleven, pedagogen, rektorn, föräldern eller politikern)

Är det tillräckligt? På ett sätt är debatten att likna vid en dröm. Den ståndpunkt du för fram är ju i relation till den verklighet du önskar oftast ännu något ofullbordat. Den ståndpunkten är ju något du önskar, att den lösning, det tillstånd, det sätt att lösa problemet på som du föreslår skall gälla för andra, för fler än dig. Gjorde vi bara så som du föreslagit kommer det att bli bra. Problemet kommer att försvinna. Men, en debatt är en debatt är en debatt.

Så, drömma och önska kan vi ju göra men leder debatterandet, framkastandet av synpunkter, åsikter etc. till en annan, kvalitativt bättre skola för flertalet elever? Skapas ett mervärde i form av ett bättre lärande för flertalet av eleverna? Jag ställer mig frågan utan att ha svaret. Vart kommer vi med detta ständiga debatterande? Vad reder vi ut? Vad förändras till det bättre?

Jag läste i veckan och uppskattade mycket ett inlägg av Håkan Fleischer där han talade om att 4 balanser behövs i debatten gällande skolans uppgift. Som jag tolkade andemeningen med texten så låg det mycket nära det jag försöker säga här. Mer dialog och samtal, mer nyanser, mer samtal som bottnar i att skolans uppdrag är komplext.

Jag välkomnar och eftersträvar en mer pragmatisk hållning, ett sökande efter dialog och en förståelse för att skolans uppgifter kan vara både mångtydiga och duala utan att de för den skull behöver vara i konflikt med varandra.

Vi behöver skapa forum och platser där detta kan ske. Skolsmedjans arrangemang som jag nu har haft förmånen att få bevista och delta i aktivt för andra gången är ett sådant unikt forum där dialogen och samtalet är i fokus. Även de pedagogiska pubarna som finns ute i landet är goda exempel på detta.
Inga särskilda intressen kan sägas ha företräde här, utom möjligen då professionen, vilket jag har svårt att se som ett särintresse i det här sammanhanget.

Men vilka andra forum och former för dialog och samtal har vi idag kring skolutveckling baserad på vetenskapad kunskap och beprövad erfarenhet? Jag funderar och funderar men går lite bet. Finner inte så många platser där detta sker. Kan det vara så att landet ligger lite öde här? Vi har konferenser, mässor, utbildningar en masse, där du får komma och lära dig “hur”. Men hur ofta erbjuds dialog om vad:et? Får jag ändå drömma lite så önskar jag mer av forum för pragmatisk dialog kring skolutveckling. Vad säger du? Är det så eller drömmer jag bara?

  

Dagar försvinner snabbt, blir till månader och halvår. Skrivandet som tidigare publicerades här har nu tagit plats på jobbet men fortsatt är mitt behov av att reflektera även i andra sammanhang kring utveckling och lärande stort. Därav har min Twitteraktivitetet ökat under samma tid. 

Men 140 tecken är inte tillräckligt för att föra längre resonemang, eller skall närmare bestämt sägas vara tillräckligt för mig iaf. Det finns andra som bemästrar det betydligt bättre vilket imponerar stort på mig.

Ändå, för mig är de breda penseldragen mer intressanta. Att stryka med en bred pensel gällande utveckling och lärande är något som tilltalar mig. Så, det kommer att komma fler och bredare strykningar framöver på bloggen.

Vi gör det till ett löfte tycker jag.

Dylan Wiliam om lärandets vitala verktyg- från Lärandets Idéhistoria, programserie från UR

http://urplay.se/Produkter/183747-Larandets-idehistoria-Dylan-Wiliam-om-larandets-vitala-verktyg

Metodikfilm med Dylan William, känd för de flesta vid det här laget. Det finns mycket att hitta med Dylan William på Youtube men en bra sak med den här versionen är att den är textad på svenska, vilket gör det lättare för de som har det lite svårare att hänga med engelskan. More »

Liten checklista för förändringsarbete i skolan

 

Ja, jag vet, checklistor är inte allas favorit. Och kanske inte heller alltid min. Visst är det så att metoder, modeller, konkret arbete inte görs utifrån listor och checkboxar, det vet nog de flesta vid det här laget. Men jag vill ändå här hävda dess värde och funktion, inte minst vid vissa moment i ett förestående förändringsarbete.

Antag att du står inför ett beslut. Som verksamhetschef måste du nu starta arbetet med att strukturera om i verksamheten för att få ordning på de konflikter och det dåliga arbetsklimat som varit gällande en längre tid i arbetslaget. Du vet att det kommer att krävas en hel del arbete av dig men även av alla inblandande parter och du ser framför en period på mellan 4-6 månader innan ni har vänt utvecklingen helt om. Samtidigt är du helt och fullt upptagen av det dagliga, operativa arbetet och du skulle verkligen behöva  ha ett lite längre samtal med din chef angående detta. Chefen känner till att du haft detta ”problem” över dig men är egentligen inte mer insatt än så. Detaljkännedom saknas

Du vet nu själv att du kan göra detta arbete, du har gjort det förut och vet vilka steg som behöver tas och i vilka riktningar olika beslut kan föra verksamheten men behöver stöd för att genomföra det. Du är inte riktigt klar över exakt vilket stöd men har en vag idé om att det kan behövas lite förstärkning under period, för dig och för arbetslaget.

Nu kommer checklistan väl till pass. För att sortera dina tankar, göra bilden mer tydlig är den ovärderlig och kommer hjälpa dig i ditt kommande samtal med chefen men även framöver i arbetet.

Du tar fram ett tomt ark och börjar skriva:

1)      Hur många andra projekt; förändring, förbättring eller utveckling har jag/vi idag pågående runt om i verksamheterna? Kan några pausas? Tas bort? Delegeras?

Det är väl känt att för många projekt samtidigt i verksamheterna blir ohanterbart så detta är en mycket viktig punkt för dig att reflektera över.

 

2)      Förändringen du vill genomföra har någon slags förankring i verksamhetens strategiska mål.

Det är viktigt att utåt och inåt kunna motivera förslag till förändringar. Det har extra stor effekt om du kan koppla just detta specifika projekts förändringsförslag till något mer övergripande mål för verksamheten i sin helhet.

 

3)      Den metod, det arbetssätt du vill använda har någon form av koppling till tidigare beprövade metoder eller erfarenheter, vetenskapliga eller vardagsnära, praxiskända.

Trovärdighet och trygghet för de berörda kan förstärkas ytterligare genom att man tydligt talar om och kommunicerar hur man tänker genomföra projektet samt att det har provats förr med gott resultat. Att slå undan föreställningar att detta är chefens egna påhittade modell är viktigt och lugnar eventuell oro.

 

4)      En analys över möjligheter och risker görs. Du kan redogöra för olika alternativs utfall.
Att göra detta visar på att du tar förändringsarbetet på allvar, att du är beredd att ta på dig ansvar för din del i projektet. Du kan inte och behöver inte förutsäga allt; det är omöjligt men du kommer att känna dig tryggare när du måste fatta beslut senare i processen.

 

5)       Du har skissat upp en plan över hur du vill implementera förändringsprojektet.
Förbereda är en sak, övertyga och starta upp är en annan. Att tänka igenom vad du behöver i resurser för att förankra och starta upp är viktigare än man kan tro. Kom ihåg att du troligen ligger flera steg före de andra i tankearbetet och att du får vara beredd att möta projektdeltagarna där de är.

 

6)      Projektet kommer att utvärderas (tidpunkt, vad, effekt) och delges samtliga inblandade.
För att kunna lära av de erfarenheter ni gör i ert projekt, justera utefter de upptäckter ni gjort och inte minst fira era framgångar är denna punkt viktig att ha med.

Lycka till med ert projekt!

Per Röjfors

peer learning

Skolutveckling = kollegial lärarutveckling med fokus på elevers utveckling och lärande

Vill man göra det enkelt för sig är det inte svårare att förstå skolutveckling på sättet jag påstår ovan. De senaste två veckorna har jag haft tillfällen till fördjupande samtal kring just vad som egentligen är skolutvecklande /-ing och när plus läggs till plus och minus dras ifrån så blir min alltmer bestämda uppfattning att det handlar inte om nya rutiner, nytt arbetssätt, nya metoder och verktyg per se.

Nej, istället tror jag att det egentligen handlar om vad man som pedagog, arbetslag och skola riktar sitt gemensamma fokus mot, vad som är centrum för ansatsen, insatsen och rörelsen när man använder de verktyg, metoder och modeller man fått lära sig under utbildning och erfarenheterna man gjort under yrkesutövning. Kan det förhålla sig så att fascinationen över lösningen i sig, verktyget eller metoden i sig ibland tar över när vi pratar skolutveckling? Är det inte istället om, när och hur eleven faktiskt tar ett steg framåt, får upp ögonen, utvecklas och lär som borde vara vårt gemensamma fokus?

En kollega på rektorsutbildningen uttryckte vid något tillfälle en liknande uppfattning. Kompetensutveckling är det först när det förändrar något i klassrummet (läs lärandet hos eleverna) .

Samtal är samtal, men blir till fördjupad dialog och reflektion när jag upplever att något fäster vid mig, dvs att det avsändaren skickar ut har relevans hos just mig. Därför kan man självklart ifrågasätta mitt påstående ovan. Bara för att jag samtalat med Oscar, Titti och Lena så innebär kanske inte det att det är en allmänt rådande uppfattning. Jag är nog som alla andra biased i min värld, söker kanske de sammanhang som ger mig de ”rätta” svaren men jag skulle ändå väldigt gärna vilja ställa frågorna ovan till landets alla pedagoger och jag skulle bli förvånad om inte majoriteten skulle hålla med mig generellt i påståendet ovan.

Vad får mig att tro det? Baserat även det på ett mycket enkelt antagande; att en pedagogs grunduppdrag är att vara en avgörande, drivande del i ett barns (elevs) livslånga lärandeprocess. Därför att fascinationen, nyfikenheten, intresset för att få vara just det är i huvudsak viktigaste anledningen till att de flesta vågar, vill och drivs av att sätta sig på en 4-5 år lång utbildning, till ett yrke man vet inte har den främsta löneutvecklingen och mest genomarbetade arbetsmiljön, ibland oerhört underskattande arbetsinsatsen etc. Det tror jag iaf är det som driver varje pedagog, som gör att man vill vara med, där det händer, när det händer! Än en gång, när en elev tar klivet, gör en insikt, lär och utvecklas!

Och det har vi, tänker jag, med Lenas, Oscars och Tittis samtal surrandes där i mitt bakhuvud, tappat bort under ett antal år nu, där fokus i skolutvecklande satsningar i huvudsak legat på stora reformer, vars huvudsakliga karaktär har handlat om former, yttre strukturer och regleringar, nya metoder och modeller, på ett sedvanligt övergripande centralt manér manifesterat genom massiva informations och utbildningssatsningar från skolverk och inspektionsmyndigheter.

Därmed har det blivit så mycket mindre sagt och gjort om grunduppdraget; varför vi är där, vad och vem vi riktar vår rörelse och fokus mot och hur vi tillsammans utvecklar oss för att återigen, dag ut och dag in, vecka efter vecka, år efter år skapa mängder av tillfällen för eleverna att ta ett steg fram, utvecklas och blomstra i sitt lärande.

Mao, fram för en kollegialt baserad lärarutveckling, med ett riktat fokus och innehåll som avser elevens utveckling och lärande. Då kan vi få en skola som är än mer lärande, en skola som är sant utvecklande!

Så gick min reflektion om skolutveckling idag. Vad säger du? Håll med eller emot och dela dina tankar med mig. Endast så kan vi lära mer.

Per Röjfors

20140207-235210.jpg

 

Jag stötte på den här bilden på ett socialt forum häromveckan och började fundera.Jag gillade förstås kompositionen, svartvitt, vinkeln- undringar över varför bilden var tagen, var platsen låg mm men något i bilden fick mig även att börja reflektera över vad “närgången” kan betyda.

Enligt gängse uppfattning och i dagligt språkbruk så är det ju förstås något man helst inte vill uppleva. Det finns något obehagligt över ordet. Om någon skulle uttrycka  “du är för närgången” så kan väl få påstå att det inte har en negativ och uppmanande ton- backa undan genast!

Men, det går ju faktiskt att använda och se på “närgången” om man nu så vill. Kan det vara bra att vara närgången ibland? När tom kan det krävas att du är närgången? Kan man vara närgången på ett annat, mer positivt sätt än beskrivet ovan? Vi gör ett försök!

Allt förändrings/utvecklingsarbete innebär en personlig satsning utanför den gängse ramen, situationen, sammanhanget. Det är en av de få “eviga sanningar” man skulle kunna säga gäller för förändringsarbete. Något i arbetet är inte funktionellt; elever som inte når så långt de borde, samarbeten som inte fungerar-  ni ser helt enkelt att andra lösningar, arbetssätt och metoder måste till. För att göra det måste något ändras- en beteende måste oftast modelleras om eller kanske tom göras om helt.

Som chef och ledare för ett förändringsarbete är det ju som bekant inte bara av vikt att du systematiskt och metodiskt griper dig an alla de processer som förekommer och uppstår i gruppen/projektet.
Att grupper och projekt då och då under en förändringsprocess kommer till kritiska punkter eller faser, där tex en intressekonflikt blir uppenbar, ett beslut måste fattas; hälften är med, hälften sådär med…..etc är heller intet nytt under solen. I det läget måste kanske du ta en mer aktiv roll i kraft av ledare för processen.

Men ändå; likafullt och ändå; är det inte så att vi alla till mans, även om det är svårt att ibland erkänna, kan känna att ställd inför den där kritiska punkten/fasen att nu , just nu blev det lite mer obekvämt, ungefär som en sten i skon, “något måste jag ju göra men….åhhh, kanske inte det jag mest av allt hade villat göra”

Jag tror inte det är många som känner den riktigt spirande lusten att verkligen göra insatsen, några gör det säkert, men de allra flesta drar sig nog ändå lite. Det kan handla om att man inte vill rucka för mycket på “systemet”, skapa en fnurra på den goda relationen till personen eller gruppen etc. Om vi utgår ifrån att den viktigaste komponenten i alla organisationer är människor och dess relationer så vill jag därmed slå ett slag för att bli mer “närgången” tidigt i “daten”.

Att “gå nära” kan göras på olika sätt. Att gå nära, på motpartens bekostnad, är ju inget att rekommendera. Det är att vara respektlös. Men att utifrån genuint intresse, nyfikenhet som som verktyg för att hitta lösningar är en annan sak. I det så börjar allt med dig själv. Om du som förändrings/utvecklingsledare tidigt kan öppna upp och visa på prestigelöshet inför uppdraget, ödmjukhet inför utmaningen, kanske tom våga bjuda på någon personlig sida hos dig själv, så skapar du en bra grogrund för att utveckla relationen. Och, lyckas du att utveckla relationen så kommer kanske även tillit och förtroendet att byggas snabbare.

Står du då inför den kritiska punkten eller ni befinner er i en avgörande fas – så hävdar jag i alla fall att om du vågat vara mer och tidigare “närgången” så är det lite lättare att kliva in aktivt, att böja sig ner och ta ut den där stenen i skon. Det tror jag iaf. Vad tror du?

Per Röjfors

26. november 2013 · Kommentarer inaktiverade för Lärande och problemlösning – en vardagsreflektion · Categories: Okategoriserade · Tags:

20131126-222926.jpg

Jag hade två starka upplevelser av samhörighet idag: den ena mer präglad av en stark upplevelse av ett gemensamt fokus. Vi, dvs jag och eleverna i de yngre åldrarna på skolan, satt och lyssnade på när vår bibliotikarie gick igenom en del av de nyinköpta böckerna för ett gäng mycket sprattliga förskoleklassbarn och där hon berättade inspirerat och livfullt om vad de handlade om. Det andra tillfället var en eftermiddag med ett arbetslag, där vi just inlett ett förändringsarbete som lägger grund för bättre samarbete, bättre kommunikation och hög måluppfyllelse på längre sikt. Jag har i det sammanhanget en aktiv roll som verksamhetschef, i att driva på för aktivt lärande och i och med det problemlösning, på kort och lång sikt. I det har vi tillsammans kommit fram till att vi behöver vara fler för att bli starkare.

I dessa båda situationer finns lärande och problemlösning med som viktiga ingredienser i helhetskakan. För i bibliotekssituationen så tror jag kanske inte att bibliotekarien hade behövt vinnlägga sig om att spetsa sin kompetens så till den milda grad om det inte hade varit för några extra livliga elever som hade svårt att sitta still. Samma sak i arbetslaget, där problem uppstod som till slut inte kunde lösas inom den befintlig ramen, utan där fler aktörer, fler kompetenser behövde skjutas till för att problemen skulle kunna omvandlas till möjligheter.

Problem och hinder kan mao ibland utgöra en bra grund verksamhetsutveckling, det vet vi sedan gammalt. Men det är först när människor möts som möjligheterna uppstår och problem kan lösas. När människor möts, kommunicerar och reflekterar tillsammans så uppstår lärande. Det är min övertygelse. Vilken är din?

Per Röjfors