20140207-235210.jpg

 

Jag stötte på den här bilden på ett socialt forum häromveckan och började fundera.Jag gillade förstås kompositionen, svartvitt, vinkeln- undringar över varför bilden var tagen, var platsen låg mm men något i bilden fick mig även att börja reflektera över vad ”närgången” kan betyda.

Enligt gängse uppfattning och i dagligt språkbruk så är det ju förstås något man helst inte vill uppleva. Det finns något obehagligt över ordet. Om någon skulle uttrycka  ”du är för närgången” så kan väl få påstå att det inte har en negativ och uppmanande ton- backa undan genast!

Men, det går ju faktiskt att använda och se på ”närgången” om man nu så vill. Kan det vara bra att vara närgången ibland? När tom kan det krävas att du är närgången? Kan man vara närgången på ett annat, mer positivt sätt än beskrivet ovan? Vi gör ett försök!

Allt förändrings/utvecklingsarbete innebär en personlig satsning utanför den gängse ramen, situationen, sammanhanget. Det är en av de få ”eviga sanningar” man skulle kunna säga gäller för förändringsarbete. Något i arbetet är inte funktionellt; elever som inte når så långt de borde, samarbeten som inte fungerar-  ni ser helt enkelt att andra lösningar, arbetssätt och metoder måste till. För att göra det måste något ändras- en beteende måste oftast modelleras om eller kanske tom göras om helt.

Som chef och ledare för ett förändringsarbete är det ju som bekant inte bara av vikt att du systematiskt och metodiskt griper dig an alla de processer som förekommer och uppstår i gruppen/projektet.
Att grupper och projekt då och då under en förändringsprocess kommer till kritiska punkter eller faser, där tex en intressekonflikt blir uppenbar, ett beslut måste fattas; hälften är med, hälften sådär med…..etc är heller intet nytt under solen. I det läget måste kanske du ta en mer aktiv roll i kraft av ledare för processen.

Men ändå; likafullt och ändå; är det inte så att vi alla till mans, även om det är svårt att ibland erkänna, kan känna att ställd inför den där kritiska punkten/fasen att nu , just nu blev det lite mer obekvämt, ungefär som en sten i skon, ”något måste jag ju göra men….åhhh, kanske inte det jag mest av allt hade villat göra”

Jag tror inte det är många som känner den riktigt spirande lusten att verkligen göra insatsen, några gör det säkert, men de allra flesta drar sig nog ändå lite. Det kan handla om att man inte vill rucka för mycket på ”systemet”, skapa en fnurra på den goda relationen till personen eller gruppen etc. Om vi utgår ifrån att den viktigaste komponenten i alla organisationer är människor och dess relationer så vill jag därmed slå ett slag för att bli mer ”närgången” tidigt i ”daten”.

Att ”gå nära” kan göras på olika sätt. Att gå nära, på motpartens bekostnad, är ju inget att rekommendera. Det är att vara respektlös. Men att utifrån genuint intresse, nyfikenhet som som verktyg för att hitta lösningar är en annan sak. I det så börjar allt med dig själv. Om du som förändrings/utvecklingsledare tidigt kan öppna upp och visa på prestigelöshet inför uppdraget, ödmjukhet inför utmaningen, kanske tom våga bjuda på någon personlig sida hos dig själv, så skapar du en bra grogrund för att utveckla relationen. Och, lyckas du att utveckla relationen så kommer kanske även tillit och förtroendet att byggas snabbare.

Står du då inför den kritiska punkten eller ni befinner er i en avgörande fas – så hävdar jag i alla fall att om du vågat vara mer och tidigare ”närgången” så är det lite lättare att kliva in aktivt, att böja sig ner och ta ut den där stenen i skon. Det tror jag iaf. Vad tror du?

Per Röjfors