Det kom sig så att jag fick punktering häromveckan. Så enkelt det var att ringa bilbärgaren, så enkelt att bli drygt 3000kr fattigare ett par timmar senare. Jourtid gör sådant med räkningar. Surt sa räven. Precis där kunde själva historien tagit slut, inget svårare, konstigare eller roligare än att bära surdegen med att en liten spik i däcket kan beröva en lite vardagsglädje en solig onsdagseftermiddag.
Men så hände något. I bilen på väg till gummiverkstaden,i samtalet med bärgaren, vi kan kalla honom Tomas, så fick jag syn på och blev berikad med ytterligare en berättelse om lärande som fick de kronorna jag lagt ut att svida lite mindre.
Tomas, en man i senare delen av de fyrtio frågade efter en stunds kallprat vad jag sysslade med till vardags. Som vanligt håller man i sig lite när man säger att man arbetar med skola och utbildning. Tyvärr har jag som rektor tidigare fått erfara några gånger för mycket att det ibland var som att vrida på en kran, där allt plötsligt forsade fram av missnöje, synpunkter, åsikter om hur dålig skolan är, hur man blivit bemött etc.
Men inte nu. Det första Tomas sa var ” tänk, på den skola där vi haft vår dotter i nio år nu har vi haft en suverän rektor. Hon har verkligen sett till att hon fått allt det extra stöd hon behövt. Det är snarare alla andra runtomkring som har haft svårt att leverera”.
Det visar sig att Tomas dotter kämpar med sina funktionsnedsättningar- dubbla NPFdiagnoser och är i stort behov av stöd för att överhuvudtaget klara av att ta sig till skolan. Så kommer beröm för en rektors insatser i sammanhanget! Bara det var ju i sig så annorlunda och ovant att få höra. Absolut inte vardagsmat. Kul att höra bara det!
Vi pratar förstås om det en stund. Vad det inneburit för uppoffringar, för kamp och var de står nu idag. Om motivationens betydelse, om vad skolan kan göra och vad man som förälder kan göra. Sedan börjar Tomas berätta om sin egen skolgång.
”Jag var ju själv lite stökig och rörig. Fick en sådan där stödperson. Har läs och skrivsvårigheter” sa han. Men, du vet, jag sökte och kom in på bilmekanikerprogrammet. Det var egentligen lite kul – när jag kom dit och börja så visade det ju sig ganska snart att jag redan kunde det mesta. Jag hade ju mekat hemma med alla olika typer av motorer så det var inte så mycket mer att göra än att bara göra av de där två åren”.
Efter ett par år i arbetslivet så kom Tomas på att bilplåtslageri kunde vara bra att specialisera sig på. Sagt och gjort: Tomas anmälde sig till en utbildning. Men, än en gång, i stort sett samma visa även där – knackat plåt hade han ju gjort förut..”Jag kunde redan det mesta- fick betyget på förhand av läraren”
Tomas berättar vidare ”Sen blev det så att jag började köra lastbil. Turerna gick på Europa; mest Spanien och Portugal”. Jag kunde inte ord engelska. Men jag visste ju vart jag skulle. Vad som skulle göras. Så det löste sig. Fem år blev det till slut och jag lärde mig engelskan efterhand”.
Jag lyssnar. Funderar. Blir ödmjuk över vilket lärande jag hör om; hur det gestaltat sig under Tomas liv- hur han tagit sig fram. Vill ställa många fler frågor men hinner tyvärr inte då vi nu är framme vid verkstan.
Jag bär med mig många tankar och bilder från vårt samtal så här dagarna efteråt. Mycket mer skulle kunna berättas. För mig träder framförallt en bild fram klarare än andra: att bärga hem sig själv, att ta sig fram för egen räkning, att lösa livet och dess utmaningar är något Tomas lärt sig är det viktigaste man kan göra.
Vi talar ganska ofta om vikten av entreprenöriella lärandet, det livslånga lärandet eller att lära för livet, inte för saken, delen eller projektet, i min bransch. Hur svårt det kan vara att få eleverna att förstå betydelsen av det. Att det kan vara en avgörande del för deras framtid att lära sig att ta sig fram och ta sig för.
För mig så personifierar Tomas just detta. Han gör det varje dag och valde att dela med sig av det.
Så, stort tack igen Tomas för både lärorikt samtal och proffsig bärgning!
Räkna med ett samtal från mig nästa gång jag får punktering :)