Skolutveckling = kollegial lärarutveckling med fokus på elevers utveckling och lärande
Vill man göra det enkelt för sig är det inte svårare att förstå skolutveckling på sättet jag påstår ovan. De senaste två veckorna har jag haft tillfällen till fördjupande samtal kring just vad som egentligen är skolutvecklande /-ing och när plus läggs till plus och minus dras ifrån så blir min alltmer bestämda uppfattning att det handlar inte om nya rutiner, nytt arbetssätt, nya metoder och verktyg per se.
Nej, istället tror jag att det egentligen handlar om vad man som pedagog, arbetslag och skola riktar sitt gemensamma fokus mot, vad som är centrum för ansatsen, insatsen och rörelsen när man använder de verktyg, metoder och modeller man fått lära sig under utbildning och erfarenheterna man gjort under yrkesutövning. Kan det förhålla sig så att fascinationen över lösningen i sig, verktyget eller metoden i sig ibland tar över när vi pratar skolutveckling? Är det inte istället om, när och hur eleven faktiskt tar ett steg framåt, får upp ögonen, utvecklas och lär som borde vara vårt gemensamma fokus?
En kollega på rektorsutbildningen uttryckte vid något tillfälle en liknande uppfattning. Kompetensutveckling är det först när det förändrar något i klassrummet (läs lärandet hos eleverna) .
Samtal är samtal, men blir till fördjupad dialog och reflektion när jag upplever att något fäster vid mig, dvs att det avsändaren skickar ut har relevans hos just mig. Därför kan man självklart ifrågasätta mitt påstående ovan. Bara för att jag samtalat med Oscar, Titti och Lena så innebär kanske inte det att det är en allmänt rådande uppfattning. Jag är nog som alla andra biased i min värld, söker kanske de sammanhang som ger mig de ”rätta” svaren men jag skulle ändå väldigt gärna vilja ställa frågorna ovan till landets alla pedagoger och jag skulle bli förvånad om inte majoriteten skulle hålla med mig generellt i påståendet ovan.
Vad får mig att tro det? Baserat även det på ett mycket enkelt antagande; att en pedagogs grunduppdrag är att vara en avgörande, drivande del i ett barns (elevs) livslånga lärandeprocess. Därför att fascinationen, nyfikenheten, intresset för att få vara just det är i huvudsak viktigaste anledningen till att de flesta vågar, vill och drivs av att sätta sig på en 4-5 år lång utbildning, till ett yrke man vet inte har den främsta löneutvecklingen och mest genomarbetade arbetsmiljön, ibland oerhört underskattande arbetsinsatsen etc. Det tror jag iaf är det som driver varje pedagog, som gör att man vill vara med, där det händer, när det händer! Än en gång, när en elev tar klivet, gör en insikt, lär och utvecklas!
Och det har vi, tänker jag, med Lenas, Oscars och Tittis samtal surrandes där i mitt bakhuvud, tappat bort under ett antal år nu, där fokus i skolutvecklande satsningar i huvudsak legat på stora reformer, vars huvudsakliga karaktär har handlat om former, yttre strukturer och regleringar, nya metoder och modeller, på ett sedvanligt övergripande centralt manér manifesterat genom massiva informations och utbildningssatsningar från skolverk och inspektionsmyndigheter.
Därmed har det blivit så mycket mindre sagt och gjort om grunduppdraget; varför vi är där, vad och vem vi riktar vår rörelse och fokus mot och hur vi tillsammans utvecklar oss för att återigen, dag ut och dag in, vecka efter vecka, år efter år skapa mängder av tillfällen för eleverna att ta ett steg fram, utvecklas och blomstra i sitt lärande.
Mao, fram för en kollegialt baserad lärarutveckling, med ett riktat fokus och innehåll som avser elevens utveckling och lärande. Då kan vi få en skola som är än mer lärande, en skola som är sant utvecklande!
Så gick min reflektion om skolutveckling idag. Vad säger du? Håll med eller emot och dela dina tankar med mig. Endast så kan vi lära mer.
Per Röjfors