Jag hade två starka upplevelser av samhörighet idag: den ena mer präglad av en stark upplevelse av ett gemensamt fokus. Vi, dvs jag och eleverna i de yngre åldrarna på skolan, satt och lyssnade på när vår bibliotikarie gick igenom en del av de nyinköpta böckerna för ett gäng mycket sprattliga förskoleklassbarn och där hon berättade inspirerat och livfullt om vad de handlade om. Det andra tillfället var en eftermiddag med ett arbetslag, där vi just inlett ett förändringsarbete som lägger grund för bättre samarbete, bättre kommunikation och hög måluppfyllelse på längre sikt. Jag har i det sammanhanget en aktiv roll som verksamhetschef, i att driva på för aktivt lärande och i och med det problemlösning, på kort och lång sikt. I det har vi tillsammans kommit fram till att vi behöver vara fler för att bli starkare.
I dessa båda situationer finns lärande och problemlösning med som viktiga ingredienser i helhetskakan. För i bibliotekssituationen så tror jag kanske inte att bibliotekarien hade behövt vinnlägga sig om att spetsa sin kompetens så till den milda grad om det inte hade varit för några extra livliga elever som hade svårt att sitta still. Samma sak i arbetslaget, där problem uppstod som till slut inte kunde lösas inom den befintlig ramen, utan där fler aktörer, fler kompetenser behövde skjutas till för att problemen skulle kunna omvandlas till möjligheter.
Problem och hinder kan mao ibland utgöra en bra grund verksamhetsutveckling, det vet vi sedan gammalt. Men det är först när människor möts som möjligheterna uppstår och problem kan lösas. När människor möts, kommunicerar och reflekterar tillsammans så uppstår lärande. Det är min övertygelse. Vilken är din?
Per Röjfors