En dröm kan som bekant innehålla många olika fenomen, vinklingar och spår. Ofta är väl sömnens dröm en salig blandning av teman, känslor, situationer, och upplevelser. Inte heller behöver drömmen följa en berättelses logik, det fungerar ändå just pga av drömmen är en dröm och inte verklighet.
Inte allt för sällan får jag samma upplevelse, samma känsla av att jag befinner mig i en dagdröm; med tvära kast mellan olika teman, spår och situationer och iaf en för mig svårförståelig logik när man försöker följa debatter, inspel och förslag och ideér i skoldebatten.
Jag tänker då på den mångfald av lösningar på skolans problem som debatteras och förordas specifika lösningar på. Det är allt ifrån dessa ständiga politiska utspel i sakfrågor; ofta i gammelmedias dagspress som snart kommer lika frekvent som månadskiften – jag tänker då bla på läxors omfattning och innehåll, sommarlovets längd, skolavslutningars konfessionella inslag, mobiltelefoners vara eller vara i klassrummet etc till därpå uppföljande debatter av dessa frågor i sociala forum som twitter, facebook, på bloggar eller andra forum. Men även tex nyanlända elevers undervisning, IKT:s möjligheter och hinder, frågor som rör elevers inflytande och delaktighet etc som debatteras pedagoger emellan. Pedagoger har ofta förståeligt nog mer vardagsnära aktuella områden i fokus i debatten men inte desto mindre är det oftast sakfrågor eller metoder som ligger i fokus.
Förstå mig rätt – det är verkligen av godo i många fall att debatten är bred; att många frågor lyfts fram, att enskilda och särskilda problem adresseras och metoder samt lösningar söks för dessa. Det är ju verkligen inget problem i sig att debatter förs och att olika aspekter och nyanser på ett bekymmer, ett problem tas upp och att metoder utvecklas.
Men något gnager ändå här. För min del så önskar jag att vi kunde nå längre än så. Debatter förs, åsikter förs fram, positioner etableras, metoder och lösningar rekommenderas etc. Men sen då? Vi kan i många fall konstatera att 1) vi tycker helt lika som ett antal andra som deltagit i debatten eller 2) vi tycker något mer lika än innan debatten men fortsatt olika men oftast blir resultatet av debatten inte annat än ett konstaterande av 3) att vi tycker olika- och så är det. Någon annan får lösa det (läs eleven, pedagogen, rektorn, föräldern eller politikern)
Är det tillräckligt? På ett sätt är debatten att likna vid en dröm. Den ståndpunkt du för fram är ju i relation till den verklighet du önskar oftast ännu något ofullbordat. Den ståndpunkten är ju något du önskar, att den lösning, det tillstånd, det sätt att lösa problemet på som du föreslår skall gälla för andra, för fler än dig. Gjorde vi bara så som du föreslagit kommer det att bli bra. Problemet kommer att försvinna. Men, en debatt är en debatt är en debatt.
Så, drömma och önska kan vi ju göra men leder debatterandet, framkastandet av synpunkter, åsikter etc. till en annan, kvalitativt bättre skola för flertalet elever? Skapas ett mervärde i form av ett bättre lärande för flertalet av eleverna? Jag ställer mig frågan utan att ha svaret. Vart kommer vi med detta ständiga debatterande? Vad reder vi ut? Vad förändras till det bättre?
Jag läste i veckan och uppskattade mycket ett inlägg av Håkan Fleischer där han talade om att 4 balanser behövs i debatten gällande skolans uppgift. Som jag tolkade andemeningen med texten så låg det mycket nära det jag försöker säga här. Mer dialog och samtal, mer nyanser, mer samtal som bottnar i att skolans uppdrag är komplext.
Jag välkomnar och eftersträvar en mer pragmatisk hållning, ett sökande efter dialog och en förståelse för att skolans uppgifter kan vara både mångtydiga och duala utan att de för den skull behöver vara i konflikt med varandra.
Vi behöver skapa forum och platser där detta kan ske. Skolsmedjans arrangemang som jag nu har haft förmånen att få bevista och delta i aktivt för andra gången är ett sådant unikt forum där dialogen och samtalet är i fokus. Även de pedagogiska pubarna som finns ute i landet är goda exempel på detta.
Inga särskilda intressen kan sägas ha företräde här, utom möjligen då professionen, vilket jag har svårt att se som ett särintresse i det här sammanhanget.
Men vilka andra forum och former för dialog och samtal har vi idag kring skolutveckling baserad på vetenskapad kunskap och beprövad erfarenhet? Jag funderar och funderar men går lite bet. Finner inte så många platser där detta sker. Kan det vara så att landet ligger lite öde här? Vi har konferenser, mässor, utbildningar en masse, där du får komma och lära dig “hur”. Men hur ofta erbjuds dialog om vad:et? Får jag ändå drömma lite så önskar jag mer av forum för pragmatisk dialog kring skolutveckling. Vad säger du? Är det så eller drömmer jag bara?